Kloka ord från Faster

Igår blev jag återigen ett år äldre, och i sann tradition ringer min allra käraset faster en dag förseent och ber om ursäkt. Lite av en famlijetradirion vi ha i den Leionska klanen.
Hur som ser året enl henne ljust ut. Jag citerer:
"Jag vill minnas att åren mellan 28 och 29 var det absolut bästa i livet. Förutom 60+, då toppar man! "

Så nu ska det bli åka av!

Att sova.

Jag har skrutit lite, inser nu att det var att ta i. Jag har inte hållt mig till sanningen.
Kaxigt påstod jag i höstas att mina livslånga sömnproblem var ett minne blott. Att jag numera kunde sova precis var som helst.
Då hade jag ännu inte upplevt midnattsol.
Det är som att leva i en ständig dag.
En ständig förväntan.
Att hela tiden vara inställd på att vara vaken, att det kommer att hända någonting snart igen. Helt enklet, dagarna inte tar aldrig slut.
Men ändå gör de det. Och nya dagar kommer . Och då ska du vara utvilad.
Någonstans i allt detta solskn ska du sova.
Dygnet tar aldrig slut, men datumen tickar på.
Mycket märkligt.

Idag går norrmænen i spinn.
Allt ær upp och ner.
Hur førhåller man sig till en nationaldag och en Ejurovisionvinst på sama dag?
Orkestern har redan varit på avdelningen och skræmt livet ur patienterna.
Jag ønskade Farytail, men fick høra nationalsången stællet. just idag ær det dock tveksamt vilken som kommer att spelas mest.

Grattis på dagen!

Lycka

Det är en känsla av lätthet som sprider sig i kroppen.
Stegen liksom glider fram,
man behöver bara lyfta fötterna en liten bit över marken.
Inget är i vägen
Så lätt
Ljudlöst
Torrt
Nästan som att flyga

Äntligen

Det är nya vårskor på barmark i Tromsö.

Vår værme

I går hjælpte jag en dam i den ældre åldern, som att tillægga ær helt vid sitt sinnes fulla till sængen hær på sjukhust i Trømsø. Hon hade haft fønstret øppet på rummet hela dagen, och jag frågade om hon inte skulle stænga det till natten.
Hon tittade frågande på mig.
"Stænga? Det kan væl inte behøvas. Hørde att det skulle bli varm i natt. 5 plussgrader!"

Allt ær ju relatvivt

Om våren kommer fjärilar flaxande.

Är på en snabbvisit i sverige och finner att här är det vår. En varm härlig vår. Med pollen,hundpajs och fulla tonåringar i förkorta och förtajta kläder. Såg ett skräckexempel igår, en överförfriskad tonåring som dragit på sig någon liten vit halvtransparant kroppstrumpa, som framhävde alla hennes former, och då menar jag verkligen alla. Undrar vad hon tänkte när hon stod framför spegeln. Kankse att "Jo, det är ser ju jävligt bra ut" eller " Mycket bröst och mycket ben, så kanske man inte tänker på resten" Hur som så såg det inte helt OK ut, mitt manliga sällskap höll med så det vara inte bara jag som var en pryd tant. Klockan var halv åtta bär vi såg henne och hennes lika knackiga vänner. Man får ju hoppas att allt gick bra. Att hon hade trevligt. Och att allt gick hennes väg.

Att orka.

Idag var en sån där morgon när man vaknade av ett ryck av att klockan ringde. Ibland ligger man liksom och lurar på morgonen, man har någonstans i bakhuvudet en aning om att det börjar dra ihop sig för uppstigning.En sån dag var det alltså inte idag. Fick en mindre chock av det ändå ganska timida pipandet på min väckarklocka och pulsen steg till 150 och sjönk inte förrän jag kommit ur duschen och insett att jag faktiskt var uppstigen. Hur som kom jag till jobbet i lite halvsen tid, fick en hög med patienter att ta hand om som ingen annan ville ,då de räknades som de "besvärliga" . Just idag måste det dock ha synts att jag inte hade orken att protestera. Kaffet var kallt och det hade snöat ytterligare 20 cm på det som kunde anas till vår. En riktig jävla skitdag helt enkelt. Var sur, trött och blöt om fötterna... Undrar hur i hela friden jag skall kunna orka vara trevlig åt mina stackars patienter. Men då kommer det över mig. Hur många leenden jag får varje dag av människor i kris. Sjuka människor, människor på den där randen vi alla någon gång kommer att nå. De har oförhappandes hamnat där nu. Kanske var de friska i går, dödsjuka idag. Vissa har redan gett upp, andra klamrar sig fast vid en behandling, det som kallas hopp. Dessa människor ler mot mig när jag möter dem i korridoren. Vem kan då, trots kallt kaffe i koppen och blöta strumpor låta bli att besvara de leendena.

Om de orkar, orkar jag.