Att sova.

Jag har skrutit lite, inser nu att det var att ta i. Jag har inte hållt mig till sanningen.
Kaxigt påstod jag i höstas att mina livslånga sömnproblem var ett minne blott. Att jag numera kunde sova precis var som helst.
Då hade jag ännu inte upplevt midnattsol.
Det är som att leva i en ständig dag.
En ständig förväntan.
Att hela tiden vara inställd på att vara vaken, att det kommer att hända någonting snart igen. Helt enklet, dagarna inte tar aldrig slut.
Men ändå gör de det. Och nya dagar kommer . Och då ska du vara utvilad.
Någonstans i allt detta solskn ska du sova.
Dygnet tar aldrig slut, men datumen tickar på.
Mycket märkligt.