Idag var en sån där morgon när man vaknade av ett ryck av att klockan ringde. Ibland ligger man liksom och lurar på morgonen, man har någonstans i bakhuvudet en aning om att det börjar dra ihop sig för uppstigning.En sån dag var det alltså inte idag. Fick en mindre chock av det ändå ganska timida pipandet på min väckarklocka och pulsen steg till 150 och sjönk inte förrän jag kommit ur duschen och insett att jag faktiskt var uppstigen. Hur som kom jag till jobbet i lite halvsen tid, fick en hög med patienter att ta hand om som ingen annan ville ,då de räknades som de "besvärliga" . Just idag måste det dock ha synts att jag inte hade orken att protestera. Kaffet var kallt och det hade snöat ytterligare 20 cm på det som kunde anas till vår. En riktig jävla skitdag helt enkelt. Var sur, trött och blöt om fötterna... Undrar hur i hela friden jag skall kunna orka vara trevlig åt mina stackars patienter. Men då kommer det över mig. Hur många leenden jag får varje dag av människor i kris. Sjuka människor, människor på den där randen vi alla någon gång kommer att nå. De har oförhappandes hamnat där nu. Kanske var de friska i går, dödsjuka idag. Vissa har redan gett upp, andra klamrar sig fast vid en behandling, det som kallas hopp. Dessa människor ler mot mig när jag möter dem i korridoren. Vem kan då, trots kallt kaffe i koppen och blöta strumpor låta bli att besvara de leendena.
Om de orkar, orkar jag.
