Lite religöst i påsketid.

Jag tror på Gud. Det har jag väl undermedvetet alltid gjort, och då man är från Jönköping så kommer det ju liksom i vattnen eller nåt sånt. Jag tror att man kommer till himlen när man dör, om man vill. Det är nog frivilligt det där, men någon form av efterliv är det nog.
Då jag som sagt är uppväxt i sveriges jerusalem har jag mött alla sorter av kristna, de som tror på något difust och de som tror och lever efter vart enda ord i biblen.
En märklig sak jag har upptäckt med många så kallade bibeltrogna är hur Gud bara är med när det händer bra saker. Han tar bort sjukdomar och släcker eldsvådor.
"Jesus räddad mig från min cancer" Men var är han när det händer dåliga saker då? När livet är piss och allting brister. När en ung förälder dör och lämnar efter sig små barn, eller när barn blir sjuka och dör. Det är aldrig någon som säger att det var Gud eller Jesus som hade ett finger med i spelet då. Det är med djävulen tycker jag dessutom är överspelat, känns lite sekelskifte å prata helvete å djävul tycker jag. Enligt min mening kan man inte bara ha Gud med när bra saker sker, tror man på honom så får man faktiskt lägga in honom i allt som sker. Annars är man ju inte bibeltrogen, eller?
Många säger också att det var Jesus som rädda mig från mitt missbruk eller kriminalitet. Är det inte lite att sänka självförtroendet? Visst kanske det är lättare om man tror men inte va det Jesus som tömde ut spriten i avloppet inte.
Min gud är med mig jämt, men han tycker att jag får faktiskt ta ansvar för mitt eget liv. Tar jag ett dumt beslut får jag reda ut det själv, sen kan han kanske ge lite goda råd på vägen.
Och det är inte han som botar mig när jag blir sjuk, det är pencillinet!