Om våren kommer fjärilar flaxande.

Är på en snabbvisit i sverige och finner att här är det vår. En varm härlig vår. Med pollen,hundpajs och fulla tonåringar i förkorta och förtajta kläder. Såg ett skräckexempel igår, en överförfriskad tonåring som dragit på sig någon liten vit halvtransparant kroppstrumpa, som framhävde alla hennes former, och då menar jag verkligen alla. Undrar vad hon tänkte när hon stod framför spegeln. Kankse att "Jo, det är ser ju jävligt bra ut" eller " Mycket bröst och mycket ben, så kanske man inte tänker på resten" Hur som så såg det inte helt OK ut, mitt manliga sällskap höll med så det vara inte bara jag som var en pryd tant. Klockan var halv åtta bär vi såg henne och hennes lika knackiga vänner. Man får ju hoppas att allt gick bra. Att hon hade trevligt. Och att allt gick hennes väg.

Att orka.

Idag var en sån där morgon när man vaknade av ett ryck av att klockan ringde. Ibland ligger man liksom och lurar på morgonen, man har någonstans i bakhuvudet en aning om att det börjar dra ihop sig för uppstigning.En sån dag var det alltså inte idag. Fick en mindre chock av det ändå ganska timida pipandet på min väckarklocka och pulsen steg till 150 och sjönk inte förrän jag kommit ur duschen och insett att jag faktiskt var uppstigen. Hur som kom jag till jobbet i lite halvsen tid, fick en hög med patienter att ta hand om som ingen annan ville ,då de räknades som de "besvärliga" . Just idag måste det dock ha synts att jag inte hade orken att protestera. Kaffet var kallt och det hade snöat ytterligare 20 cm på det som kunde anas till vår. En riktig jävla skitdag helt enkelt. Var sur, trött och blöt om fötterna... Undrar hur i hela friden jag skall kunna orka vara trevlig åt mina stackars patienter. Men då kommer det över mig. Hur många leenden jag får varje dag av människor i kris. Sjuka människor, människor på den där randen vi alla någon gång kommer att nå. De har oförhappandes hamnat där nu. Kanske var de friska i går, dödsjuka idag. Vissa har redan gett upp, andra klamrar sig fast vid en behandling, det som kallas hopp. Dessa människor ler mot mig när jag möter dem i korridoren. Vem kan då, trots kallt kaffe i koppen och blöta strumpor låta bli att besvara de leendena.

Om de orkar, orkar jag.

Ransakan: Första delen

Jag tycker rätt mycket. Framför allt tycker jag rätt mycket om andra människor. Jag tycker att alla människor måste bli bättre på att se till sig själva. Varför trivs du inte på din arbetsplats? Beror det på hur du blir bemött av dina kollegor eller hur du bemöter dem. Om man tar illa vid sig för något kanske det beror på hur man tolkar det som sas, inte att personen som sa det menade illa. Dessa fina tankar pratar jag ofta om, vikten om att se till dig själv i sammanhanget. Jag har nu kommit på att jag själv är värdelös på detta. En högerkrok för självförtroendet, men kanske en nyttig sådan. Jag tar allting som inte är en tydlig komplimang eller beröm som kritik . På mitt sätt att arbeta eller vara som person. Varför? Är det så att jag egentligen är en väldigt osäker person? Det står det nämligen INTE i mitt CV. Människor som jag går runt och tycker är dryga och hårda i sin framtoning kanske inte alls är det.. Det kanske helt enkelt är så att det är Fröken Leion som är lite väl känslig... Intressant det där. Här går man runt och tror att man känner en människa och så får man en helt ny insikt efter snart 28 år. Är det inte fantastiskt!

Dagens råd är: Se till dig själv!

Det tänker jag göra när jag vaknar för nu har jag jobbat natt hela påsken och är jävligt trött. Både på min eventuella osäkerhet och cancer.

Natti

Nattens fakta

Cancer är en jävla skit sjukdom.

Dessa tyskar...

Tyska turister försökte smuggla ut 750 kg torskfilé - DN.se

Lite religöst i påsketid.

Jag tror på Gud. Det har jag väl undermedvetet alltid gjort, och då man är från Jönköping så kommer det ju liksom i vattnen eller nåt sånt. Jag tror att man kommer till himlen när man dör, om man vill. Det är nog frivilligt det där, men någon form av efterliv är det nog.
Då jag som sagt är uppväxt i sveriges jerusalem har jag mött alla sorter av kristna, de som tror på något difust och de som tror och lever efter vart enda ord i biblen.
En märklig sak jag har upptäckt med många så kallade bibeltrogna är hur Gud bara är med när det händer bra saker. Han tar bort sjukdomar och släcker eldsvådor.
"Jesus räddad mig från min cancer" Men var är han när det händer dåliga saker då? När livet är piss och allting brister. När en ung förälder dör och lämnar efter sig små barn, eller när barn blir sjuka och dör. Det är aldrig någon som säger att det var Gud eller Jesus som hade ett finger med i spelet då. Det är med djävulen tycker jag dessutom är överspelat, känns lite sekelskifte å prata helvete å djävul tycker jag. Enligt min mening kan man inte bara ha Gud med när bra saker sker, tror man på honom så får man faktiskt lägga in honom i allt som sker. Annars är man ju inte bibeltrogen, eller?
Många säger också att det var Jesus som rädda mig från mitt missbruk eller kriminalitet. Är det inte lite att sänka självförtroendet? Visst kanske det är lättare om man tror men inte va det Jesus som tömde ut spriten i avloppet inte.
Min gud är med mig jämt, men han tycker att jag får faktiskt ta ansvar för mitt eget liv. Tar jag ett dumt beslut får jag reda ut det själv, sen kan han kanske ge lite goda råd på vägen.
Och det är inte han som botar mig när jag blir sjuk, det är pencillinet!

Karin Boye står för ordet denna natt.

Jag vill möta...


Rustad, rak och pansarsluten
gick jag fram
men av skräck var brynjan gjuten
och av skam.

Jag vill kasta mina vapen,
svärd och sköld.
All den hårda fiendskapen
var min köld.

Jag har sett de torra fröna
gro till slut.
Jag har sett det ljusa gröna
vecklas ut.

Mäktigt är det späda livet
mer än järn,
fram ur jordens hjärta drivet
utan värn.

Våren gryr i vinterns trakter,
där jag frös.
Jag vill möta livets makter
vapenlös.

Dagens visdomsord.

Ta ingen skit!

Grynet

Bloggen har blivit lite åsidosatt den sista tiden. Viktigare saker har hänt i livet. Typ semester med sol, bad och sand mellan tårna. Men nu är man tillbaka i snö och kyla så nu rckerd en nog upp sig igen.

Det känns rätt absurt att man befinner sig här uppe i minusgrader och 50 cm snö när det är vår och värme hemma i Sverige. Men jag kan inte säga att jag tycker det är jätte tråkigt. Igår var jag ute och åkte skidor i vårsolen. Solen går ner typ kl 21 och om en knapp månad går det inte ner alls. Kallt? Visst, men man vänjer sig. Hellre snöbollskrig än pollenchock!