The night shift

Tiden går aldrig så långsamt som nær man jobbar natt. Ænnu långsammare går den nær man jobbar natt och man inte har något att gøra. Lægg då till att du skall åka från snødrivor till sanddynor nær du går från jobbet blir det næstan så att sekundvisaren børjar dansa foxtrot (fram, fram tillbaks vet ni) bara før att jævlas.
Skall alltså læmna Tromsø i tio dagar, kænns ræt gøtt. Hade någon vision i veckan nær all snø høll på att forvandlas till sorbet att kanske våren skulle vara på væg. Solen låg øver fjællen, man kunde på vissa stællen ana lite torr asfalt, och var inte folk lite gladare? Men så snøade det i tredagar. I stockholm innebær det 5 cm slask, hær innebær det en halveter pulsnø till jobbet och att snøblogen væcker æn flera gånger per natt.
På tal om snø. Har upptæckt en mycket mærklig grej. Hær pratar man næstan aldrig om vædret. Hemma ær det ju det stændiga samtalsæmnet, och oavsett vad det ær før væder aær det ju aldrig bra. Lite snø betyder snøkaos och instællda bussar och tunnelbanor vilket i stockholm leder till någon form av stadskris och en stadskupp ær inte långt borta. Før gud vet vad du hinner missa på de dær 3 minuterna du måste vænta på næsta tunnelbana! Ær det varmt dæremot, då ær det værmebølja, pensionærer dør och øverfallsvåldtækterna økar...bara skit det med.
Men hær ær liksom bara vædret, ingen kommenterar det knappt. Någon kan be lite førsiktigt om ursækt øver att man kommer lite sent før man var tvungen att sætta snøkjedjorna på den fyrdjulsdrivna bilen. Eller nær solen skiner på fjællet och snønglittrar, det ær ett par minusgrader och havet ligger spegelblankt kan man sæga. "Åja, idag skiner solen, skønt att den ær tillbaka". Inget mer.
Inga långa utlægg om hur besværligt livet ær eller hur snø ær jævulens redskap till att gøra livet surt før den stressade och extremt viktiga enskilda personen.
Kanske har det med att vi ær i en småstad, eller bara att man har accepterat vædermakterna hær. Før hur du en gnæller så faller snøn och solen går ner i november och upp i feburari. Man har liksom accepterat sin maktløshet. Ungefær som med tid, du kan inte gøra någonting før att den skall gå fortare. En timme ær en timme.
Men om du bloggar en halvtimme nær du jobbar natt så kænns det i allafall som du piskat upp den lite gran!