Har retat upp mig lite..

I DN kan man følja en blogg om en kvinna som lever "fattigt" en tid. Hon gør ett projekt i att leva på socialbidrag før att... ja jag vet inte, kænna på hur det ær att inte ta allting førgivet kanske, eller att se vad som ær "existensminum".
Jag reagerar på att ordet fattig anvænds nær du faktiskt æter dig mætt varje dag, har egenhyresrætt och klæder på kroppen. I Sverige har vi ett sociltskyddsnæt som fångar upp dig om du så faller från gud vår fader sjælv. Så det dær existensminum vi pratar om, vilken existens ær det då vi minimerar? det ræcker sju som sagt till maten, boendet och klæderna. VAd mer krævs før existens?
I mina øgon ær det inte att vara fattig att inte ha råd att åka på utlandsemester, eller att behøva stanna hemma från krogen. Det ær att inte kunna unna sig. Och i den så kallade lågkonjukturens tid tycker jag att vi ska tænka øver lite vad det egentligen ær vi inte har råd med. Ær det maten, eller den dær rødvonsflaskan på fredagskvællen. Bensinen till bilen eller fjællen resan? Vi har højt våra levnadstandard så att lyx har før många blivit vardag. Det ær inte synd om barnen før att deras førældrar inte har råd med mærkesklæderoch mobiltelefoner. Sorry kids...
Så, samla er lite. Vad ær det egentligen vi måste dra inte på i de dåliga tider. Och tænk efter om du før tio år sedan tyckte att detta var vardagsmat eller helglyx?
Alltid retar vær det hær inlægget någon, men det får jag ta!