Till Louise, Amanda och Sara

Sitter och gottar mig i youtubes fantastiska värld.
Och plötsligt är jag 17 år igen, klädd jazzbyxor med kjol över.
Ronan Keating var husgud, hans jävla fru hatad, namnet Jenny Keating lät sjukt bra.

Då blev det inte bättre än så här, och frågan är om det inte fortafarnde har svårt att bli det!


http://www.youtube.com/watch?v=iqZxpzbNKZM

Fast det är klart, något år senare maxades min hormonstinna värld.
Så ungt, så oskyldigt men ändå... Livet var komplett, och Jenny McFadden lät ju faktiskt ännu bättre.

http://www.youtube.com/watch?v=G1LEISP6e9c

Listen, and weep!

Go Anders!

http://www.aftonbladet.se/wendela/relationer/article5375808.ab

I en artikel i aftonbladet uttalar sig vår eminenta ærekbiskop Anders Weieryd om att homosexuella nu får ingå æktenskap. Och sjælvklart ær det massor med folk som kommer med mer eller mindre intellegenta komentarer.
Min instællning ær ju som sången:
" Jesus ælskar alla barnen, alla barnen på vår jord. Gul och vit och rød och svart, gør det samma har han sagt, Jesus ælskar alla barnen på vår jord."

Men det var inte de korkade komentarerna, som jag reagerad øver. Utan att folk reagerar så hæftigt.
Før mig ær detta ytterligare ett tecken på att vi har før lite att beykymra oss øver i det hær landet.

Självrannsakan: Andra delen

Det är svårt att vara vuxen. Det är ett stort ansvar man har. Ansvaret över sig själv och sina egna handlingar. Jag fattar helt själv mina egna beslut och får ta konsekvenserna.

Det är ett jätteansvar, när man tänker efter. Varför har jag då så svårt att ta emot hjälp när jag inte bett om det själv?

När någon vill ge mig ett råd på vägen, en vänlig puff i rätt rikting?

Någon bryr sig så mycket att han eller hon är beredd att axla delar av det stora ansvaret. Så vad gör man...eller förresten inte man, JAG, jo jag biter ifrån. Blir sur, upprörd. Visar mig från min sämsta sida och tänder på allt cyndlindrar.

Varför?

Dålig självkänsla? Eller den skrämmande vetskapen om att hur mycket ditt eget liv är ditt eget ansvar, så behöver vi varandra. Livet blir lättare när någon bryr sig. När de där små knuffarna kommer.

Men tänk om man om man en dag står alldeles själv igen. Tänk om man står alldeles rådvill då och inte kan fatta ett enda beslut, inte vågar ta ansvaret.

Är det inte bäst då att fnysa elakt åt de goda råden, och hoppa undan när knuffarna kommer?

Kankse, men innerst inne i min nu rannskade själ så tror jag inte det. Jag är bara rädd.

Rädd för att bli ensam och då inte veta hur jag klarar mig själv.